Zu Abend mein Herz
Am Abend hört man den Schrei der Fledermäuse.
Zwei Rappen springen auf der Wiese.
Der rote Ahorn rauscht.
Dem Wanderer erscheint die kleine Schenke am Weg.
Herrlich schmecken junger Wein und Nüsse.
Herrlich: betrunken zu taumln in dämmernden Wald.
Durch schwarzes Geäst tönen schmerzliche Glocken.
Auf das Gesicht tropft Tau.
GEORG TRAKL (1888 - 1914)
Mitt hjerte mot kveld
Om kvelden hører man flaggermus skrike.
To ravnsorte hester springer på marken.
Den røde lønnen suser.
Vandreren blir var den lille kneipen ved veien.
Herlig smaker ung vin og nøtter.
Herlig: beruset å tumle inn i den tussmørke skogen.
Gjennom sorte grener toner smertelige klokker.
På ansiktet drypper dugg.
Gjendiktet av Arild Vange
© 2010 Tirsdag I morgen. All rights reserved.
Det är i dag jag lever
Det är ju i dag jag lever,
om så bara med halv låga.
Det faller ljus från en tålmodig sol
rakt in genom mitt nerfläckade fönster.
Och alt som har skett med mig
och allt jag med glädje eller olust har låtit ske
ligger vårdslöst slängt omkring mig
som avlagda kläder.
Och där i någon skräpvrå:
min tro som en nerpissad kaktus,
O goda tålmodiga sol,
det är i dag jag lever.
Åt dig överlåter jag
Det är ju i dag jag lever,
om så bara med halv låga.
Det faller ljus från en tålmodig sol
rakt in genom mitt nerfläckade fönster.
Och alt som har skett med mig
och allt jag med glädje eller olust har låtit ske
ligger vårdslöst slängt omkring mig
som avlagda kläder.
Och där i någon skräpvrå:
min tro som en nerpissad kaktus,
samvetet som har tystnat
fast vi har allting otalt med varandra,
sanninger som vägledde mig,
nu hygieniskt insvepta i aluminiumfolie.
Livet var altså starkare.fast vi har allting otalt med varandra,
sanninger som vägledde mig,
nu hygieniskt insvepta i aluminiumfolie.
O goda tålmodiga sol,
det är i dag jag lever.
Åt dig överlåter jag
miljarderna av år
som ligger bakom och framför mig med sin glömska.
som ligger bakom och framför mig med sin glömska.
KARL VENNEBERG (1910 – 1995)
Nu löser solen sitt blonda hår
Nu löser solen sitt blonda hår
i den förste gryningens timma
och breder det ut över markens vår
där tusende blommor glimma.
Hon väter det tankfull i svalkande dagg,
i blommornas fuktiga gömmen,
hon lossar det varligt från rosornas tagg,
men tveksamt, förströdd, som i drömmen.
Hon låter det smeka skog och äng,
hon låter det fara för vinden.
Nu smeker det barnen i deras säng
och de gamla på skrovliga kinden.
Men hennes tanke är borta från allt;
vad kan denna glädje väl båta?
Hon drömmer bland stjärnar som tusenfalt
förstora det levandes gåta.
Hon löser sitt hår och breder det ut
i morgonens saliga timma;
och drömmer bland världar som gått förut
och nya som längtande glimma.
Pär Lagerkvist
Nu löser solen sitt blonda hår
i den förste gryningens timma
och breder det ut över markens vår
där tusende blommor glimma.
Hon väter det tankfull i svalkande dagg,
i blommornas fuktiga gömmen,
hon lossar det varligt från rosornas tagg,
men tveksamt, förströdd, som i drömmen.
Hon låter det smeka skog och äng,
hon låter det fara för vinden.
Nu smeker det barnen i deras säng
och de gamla på skrovliga kinden.
Men hennes tanke är borta från allt;
vad kan denna glädje väl båta?
Hon drömmer bland stjärnar som tusenfalt
förstora det levandes gåta.
Hon löser sitt hår och breder det ut
i morgonens saliga timma;
och drömmer bland världar som gått förut
och nya som längtande glimma.
Pär Lagerkvist
Abonner på:
Innlegg (Atom)